Jag känner mig lite blödig nu när jag sitter på bussen alldeles ensam och tänkte därför att jag ska berätta om en tanke som slog mig under helgen, ni som vill kan se det här som en kärleksförklaring till mina fina vänner..
Hur som helst så satt jag i Ronjas rum och funderade vad skulle gjort utan de, vad jag skulle tagit mig till utan Elin och Ronja, utan deras skratt, deras ord och deras värme och just då slog det mig att jag bara känt de i 7 månader, de två som idag fyller upp mitt liv till tusen har bara funnits hos mig i 7 månader, 7 ynka månader, men så kom jag också på att de månaderna varit speciella precis som de är. De vet allt och lite till, jag älskar er <3
En tanke som jag vill att ni ska veta om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar